En galen dag, från djupaste dal till högaste skyar!
Det blev inte många timmars sömn natten mellan torsdag och fredag och jag sov fruktansvärt oroligt hela natten. När klockan slutligen ringde 06.30 och jag slog upp ögonen trodde jag att en bil rullat över mig och backat. Kanske lite smått överdrivit men jag tror ni hänger med på poängen. Jag mådde bokstavligt talat skitkasst, huvudet skrek och jag mådde fruktansvärt illa. Vad gör man då, 6 min hemifrån och den viktigaste dagen på hela året, i princip den ända dagen då du vet att du MÅSTE prestera på topp och att dte inte finns någon som kan ta din plats? Jag ringde pappa. Och började gråta.
Han försökte givetvis trösta mig så gott det gick och erbjöd sig att både komma med tabletter eller hämta mig om jag ville. Sedan bestämde sig pappa för att jag bara var nervös, att min kropp "ballar ur" för att jag är så nervös. Pappas ord var för en gångs skull lag och jag bestämde mig för att så är det, efter lite peppning från Karin och Hanna. Det var bara att titta mig i spegeln och intala mig själv att jag egentligen inte mådde som en sliten dörrmatta, utan att jag helt enkelt bara inbillade mig det.
Så, osminkad och allmänt go satte jag mig på buss ett till Stadionmässan. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara bussresan utan att kräka ner både mig och de andra ressenärerna. Men det gick faktiskt nästan smärtfritt. Jag gick vilse vid konserthuset och när jag hittade min busshållplats (där finns många- och de är utspridda) satte jag mig där och övade på presentationen eftersom jag var själv- trodde jag. Där satt jag och pratade med mig själv, högt och med inlevelse kan ni tro, när jag plötsligt hör ett harlande till höger om busskuren. Där stod en munter liten dam, som jag inte vet hur länge hon stått och lyssnat. Antagligen tillräckligt länge. Hon log lite genant och jag trodde inte det kunde bli mer pinsamt.
Men presentationen inför juryn gick bra, och intervjun lika så. Juryn var tuffare än i Helsingborg, men vi hade svar på tal för allt de sa och de verkade nöjda.
Jag bestämde mig för att stanna hela dagen och inte åka hem, trots att det blev ett litet blodsockerfall och jag höll på att svimma. Kändes omöjligt att åka hem denna dag, att missa både mässan och prisutdelningen. Mycket riktigt visade sig. Illamåendet försvann sakta men säkert och jag mådde okej mässan igenom. Vi sålde superbra och det flöt på fin. Prisutdelningen i Swedbank-stadion följde och vi satte oss med spänning för att vänta. Halva prisutdelningen var snart över och vi började sjunka ner lite mer och mer. Men såklart stod även vi upp, klappade och skrek till alla andra som fick springa upp på scen och vann fina checkar.
Då förkunnade konferencieren priset Bästa Webbplats, Hanna som satt framför med sitt företag On The Go vände sig om och sa att det skulle vara vi. Men ingen trodde henne. Förrän vi hörde motiveringen och att slutligen de säger, första plats går till ShapeUp! Vi vann! Utan att tänka reste vi oss upp och sprang upp på scenen, kramades och tjoade!
En liten stund senare kom Bästa Vara, och motieringen var solklar. Vi kom på först plats som Bästa Vara i Skåne. Helt galet. Det var bara att springa upp på scen en gång till och skrika lite mer. Det var då vi visste, vi ska till SM i Stockholm i maj. Det var helt sjukt, galet, roligt, enormt och underbart på samma gång. När prisutdelningen var över och vi skulle fotas och fick krama alla andra finalister och glada människor slog det nästan runt. Vi skrek och sjöng, sprang runder och dansade. Det var så otfattbart att vi vunnit en massa pengar, att vi fått kicken av att stå på scenen och framförallt att vi visste att vi ska till Stockholm. Och nej, det går faktiskt inte att beskriva. Jag svävade på moln.
Han försökte givetvis trösta mig så gott det gick och erbjöd sig att både komma med tabletter eller hämta mig om jag ville. Sedan bestämde sig pappa för att jag bara var nervös, att min kropp "ballar ur" för att jag är så nervös. Pappas ord var för en gångs skull lag och jag bestämde mig för att så är det, efter lite peppning från Karin och Hanna. Det var bara att titta mig i spegeln och intala mig själv att jag egentligen inte mådde som en sliten dörrmatta, utan att jag helt enkelt bara inbillade mig det.
Så, osminkad och allmänt go satte jag mig på buss ett till Stadionmässan. Jag hade ingen aning om hur jag skulle klara bussresan utan att kräka ner både mig och de andra ressenärerna. Men det gick faktiskt nästan smärtfritt. Jag gick vilse vid konserthuset och när jag hittade min busshållplats (där finns många- och de är utspridda) satte jag mig där och övade på presentationen eftersom jag var själv- trodde jag. Där satt jag och pratade med mig själv, högt och med inlevelse kan ni tro, när jag plötsligt hör ett harlande till höger om busskuren. Där stod en munter liten dam, som jag inte vet hur länge hon stått och lyssnat. Antagligen tillräckligt länge. Hon log lite genant och jag trodde inte det kunde bli mer pinsamt.
Men presentationen inför juryn gick bra, och intervjun lika så. Juryn var tuffare än i Helsingborg, men vi hade svar på tal för allt de sa och de verkade nöjda.
Jag bestämde mig för att stanna hela dagen och inte åka hem, trots att det blev ett litet blodsockerfall och jag höll på att svimma. Kändes omöjligt att åka hem denna dag, att missa både mässan och prisutdelningen. Mycket riktigt visade sig. Illamåendet försvann sakta men säkert och jag mådde okej mässan igenom. Vi sålde superbra och det flöt på fin. Prisutdelningen i Swedbank-stadion följde och vi satte oss med spänning för att vänta. Halva prisutdelningen var snart över och vi började sjunka ner lite mer och mer. Men såklart stod även vi upp, klappade och skrek till alla andra som fick springa upp på scen och vann fina checkar.
Då förkunnade konferencieren priset Bästa Webbplats, Hanna som satt framför med sitt företag On The Go vände sig om och sa att det skulle vara vi. Men ingen trodde henne. Förrän vi hörde motiveringen och att slutligen de säger, första plats går till ShapeUp! Vi vann! Utan att tänka reste vi oss upp och sprang upp på scenen, kramades och tjoade!
En liten stund senare kom Bästa Vara, och motieringen var solklar. Vi kom på först plats som Bästa Vara i Skåne. Helt galet. Det var bara att springa upp på scen en gång till och skrika lite mer. Det var då vi visste, vi ska till SM i Stockholm i maj. Det var helt sjukt, galet, roligt, enormt och underbart på samma gång. När prisutdelningen var över och vi skulle fotas och fick krama alla andra finalister och glada människor slog det nästan runt. Vi skrek och sjöng, sprang runder och dansade. Det var så otfattbart att vi vunnit en massa pengar, att vi fått kicken av att stå på scenen och framförallt att vi visste att vi ska till Stockholm. Och nej, det går faktiskt inte att beskriva. Jag svävade på moln.
Kommentarer
Trackback
